Föräldraledighetstankar

Jag har alltid gillat tanken på föräldraledighet. Det låter ju så bra! Var hemma och mysa med sin bebis. Sitta på café och prata med andra mammor och dricka latte. Härliga sovmornar och långa frukoststunder. Powerwalks när bebis sover i vagnen. Romantiska middagar med mannen när bebisen somnat på kvällen. Vilken idealbild va?! Var får vi den ifrån egentligen? Eller för en del kanske dagarna ser ut så det vet ju i för sig inte jag men jag tror att många kan känna press och stress över att deras dagar som föräldralediga inte alltid är så idylliska som den drömbild man byggt upp när man är gravid och kanske innan det.

 

Ordet föräldraledig är så otroligt missvisande för att man jobbar ju dygnet runt i princip men samtidigt så står det ju för att man är ledig från sitt jobb och inte ledig i själva ordets bemärkelse.

 

När jag blev föräldraledig med Max så hade jag pluggat i fem år med allt vad det innebär: mycket egentid, mycket ansvar att själv planera sitt arbete, prestationstänk större delen av tiden, deadlines och kickar när det gick bra! Från detta till att helt rätta sig efter en liten människa var ganska stor. Särskilt frånvaron av egentid. Sen kom jag in i föräldraledigheten mer och mer och trivdes stundtals riktigt bra med den. Eller det lär jag ju ha gjort i alla fall eftersom jag nästan var hemma i två år =)! Men jag mådde bra av att börja jobba sen.

 

Att gå på föräldraledighet nu när Ebba föddes var en annan omställning. Nu var det den sociala omställningen som jag tyckte var värst. I mitt jobb som förskollärare så är man ju social hela dagarna och så helt plötsligt så ska man bara vara hemma med en liten bebis och inte träffa kollegor, barn och föräldrar. När Marcus började jobba efter hans tio pappadagar frågade jag om vi inte kunde byta. Men det var ju bara de första månaderna som kändes isolerade och det tror jag också berodde mycket på den vintern och alla sjukdomar som var att vi höll oss hemma mycket och inte träffade så många. Nu känns dock inte det sociala som något problem längre utan vi träffar mycket folk och jag känner mig inte ensam alls. Tror man får mer struktur på dagarna och så i och med att jag har Max som ska lämnas och hämtas på förskola och som "kräver" att vi hittar på saker vissa eftermiddagar och så. Det känns som att det är många fler som är föräldralediga med första barnet som tycker det kan kännas jobbigt.

 

Vissa dagar är dock tuffa även nu för det känns ibland som man inte gör annat än att ta hand om gnälliga barn och sköta hemmet. Och jag kan väl erkänna att det hänt några gånger att jag sagt till Marcus att jag ska sälja barnen på Blocket eller att jag kan ge honom ensam vårdnad!! Ha ha men man är väl inte mer än människa.

 

Men nu när de små vildarna/änglarna sover så längtar jag efter att träffa dem imorn ♥

 

Jag är otroligt glad för möjligheten vi har här i Sverige att kunna vara hemma med våra barn och att vi faktiskt kan vara hemma ganska länge om man har möjlighet att snåla med sina dagar. Vilket privilegium det är!! Även om de flesta dagarna består av ganska tungt arbete så måste man påminna sig själv om att detta är en så otroligt kort period i livet och det gäller att ta vara på den. De växer ju så fort!! MEN man får tycka att dagarna kan vara jobbiga. Det är inte lätt alla gånger!

 

Bladdrigt detta blev... men men....