En dröm

2013-11-10 14:36:04 ,   Allmänt/Vardagsliv

Hej hopp! Det blev visst tyst några dagar här. Beror inte direkt på dålig inspiration utan mer att jag inte vill att blogga bara ska vara något jag stressar fram utan vill gärna ha en lugn stund när jag gör det... och sådana är det brist på.

 

Jag har en dröm. Den är inte särskilt avancerad. Utan den är kort och gott att få vara själv hemma några timmar. Och så fort jag nu skrev det. Eller snarare så fort jag tänker tanken på att jag skulle vilja det så får jag dåligt samvete. Nu skulle jag kunna skriva ett långt stycke om hur mycket jag älskar mina barn och det skulle säkert så småningom mynna ut i något som får det att låta som att jag inte vill vara själv hemma. Men jag tror ni redan vet att jag älskar mina barn och att jag gör allt för dem.

 

Men är det inte typiskt oss mammor att känna dåligt samvete för minsta lilla tanke på att vilja vara ifrån dem. Men vi är ju inte sämre mammor för det. Och vi älskar inte våra barn mindre för det. Men ändå känns det som en hemsk tanke att jag tänker så.

 

Vet ni hur länge jag skulle vilja vara själv hemma? Jo ganska exakt 6 timmar har jag kommit fram till. Tiden skulle fördelas mellan att städa (tänk så effektivt att städa utan att någon annan är hemma), titta på någon riktigt romantisk film och blogga i lugn och ro. Bra musik, sushilunch och choklad skulle förgylla dagen också. Mobilen skulle jag nog stänga av. För nåde den som skulle ringa under mina timmar.

 

Ja det är en liten dröm jag har just nu.

 

Och här ägnar jag ett helt inlägg om mammor när det är fars dag idag. Då tar vi lite dåligt samvete för det också..... ;)

4 Kommentarer

Visst är det så att man alltid känner ett uns av dåligt samvete så fort man säger något sådant högt men vet du vad. Oftast är det precis sådant som behövs för att vi ska orka vara så bra mammor som vi kan. Styr upp lite egentid med maken din - det kommer ni alla må bra av!
Kram,

Du är inte ensam om att vilja ha en egen stund. En lugn stund. Det känns som om att jag jobbar, tar hand om barn, plockar upp allt barnet dratt ut. Tvättar evighetshögar.

Aldrig själv en sekund. Inte ens på toa...

Vi är då precis likadana. Varför får man dåligt samvete över de egentligen?! Förstår dig verkligen, de är helt fantastiskt att få bra mammaledig med barnen. Men ett par timmar helt själv skulle göra gott ibland :)

Har drömt samma dröm mååånga gånger men har samtidigt haft lite svårt att släppa taget om lillen. Men efter snart 2 års mammaledighet och sovmornar som går att räkna på en hand (pappan jobbar 60 mil bort). Jag höll på att bli helt utbränd, var aldrig utvilad och orkade ingenting eftersom energinivån var så låg. För tre veckor sen började lillen på dagis och som sjukskriven med konstanta påsar under ögonen så blev det min räddning. Jag hade inte orkat mycket längre. Man måste få ladda batterierna. Jag var ganska kluven och undrade hur inskolningen skulle gå, det var stundvis oroligt och gnälligt. Han är fortfarande ledsen när jag lämnar men det går över så fort jag gått och numera är han glad hela dagarna. Varje dag under dom här tre veckorna har dagis mmsat mej kort på hur han mår. Stoe eloge till dom för att dom lugnar oroliga föräldrar på bästa sätt. Dagis känns numera som min förlängda arm och jag har inte ord för hur det känns. Hjärtat är konstant varm. Han går på dagis sex timmae varje dag, det var min önskan och den uppfylldes utan några problem "vi förstår att du behöver vila". Blir rörd av tanken på hur empatiska människor det finns där ute...