Att föda

2012-10-22 08:51:00 ,   Graviditet/Bebisförberedelser/Förlossning

Ja ju längre graviditeten fortgår desto närmare kommer vi förlossningen. Jag har typ inte ägnat den en tanke under graviditeten. Vilken skillnad mot när Max låg i magen för då var på nåt sätt förlossningen målet, nu tänker jag mer på tiden med bebis. Det är målet. Förlossningen är bara ett delmål.

 

Eftersom jag inte tänkt på den så har jag inte oroat mig heller men nu har lite oroskänslor börjat komma. Är så lätt att jag tänker att allt blir som förra gången. Startar med vattenavgång, lagom snabbt öppningsarbete, epidural som tog bra så jag kunde vila, lite väl långt krystningsarbete, pigg och fin bebis kom ut. Det är liksom bilden för hur det kommer att gå denna gång med, men till 99% kan man nog säga att det inte kommer bli likadant. Jag är orolig för att det kommer gå för fort denna gång. Jag tror inte det kommer att börja med vattenavgång, vilket jag vill att det gör för det är så tydlig indikator på att det är dags. Jag är rädd att jag inte hinner få bedövning. Att allt blir för intensivt. Och sen är jag rädd att jag spricker mycket. Är också rädd att det ska inträffa något akut med bebis. Tänk om det blir snitt av nån anledning? Eller att bebis inte andas när den kommer ut.

 

Med andra ord, det finns ju inga garantier att det ska bli bra och detta oroar mig. Förra gången visste jag ju inget utan tog det som det kom. Nu har man nåt att jämföra med vilket kan vara både en för- och nackdel.

 

Jag har också insett att bebis ju kan komma tidigare än bf. Jag är väldigt inriktad på datumet 29/12 eftersom Max föddes en dag före bf. Denna gång vill jag ju dock gå över tiden och föda i januari men min grundkänsla är att jag kommer få tidigare än så och även tidigare än bf. Nästan så jag börjar känna att det blir innan julafton. Och då är det ju inte alls lång tid kvar ju.

 

Lite skräckblandad förtjusning detta känns det som. Nästan så att jag tidigare liksom glömt bort att bebisen ska ju ut också innan vi får träffa den. Är så inriktad på tiden efteråt. Hade totalt glömt bort att man ju kan skriva förlossningsbrev också men jag vet liksom inte vad jag ska skriva. Kanske hoppar över det denna gång. Men jag och Marcus måste prata ihop oss innan så att han vet vad jag vill och vice versa.

 

Ni som är i er första graviditet, hur känner ni? Ni som fått två barn eller väntar andra, tankar från er?

 

 

Ett boktips!! Tyckte denna var kanon inför min första förlossning och nu när jag börjat läsa den igen så kommer jag på hur jag glömt.

4 Kommentarer

Cola ska jag nog testa nästa gång- om inte annat hade nog kolsyran gjort succé :)
Ang att vara gravid igen, känner nog att jag inte alls tänker på förlossningen och börjar jag så blir det bara jobbigt. Den här gången vet man ju liksom vad som väntar och det känns ju inte så kul. Har mer fokus på den där mysiga bebisen som ska komma, tur är väl det ;)

Har mest försökt fokusera på tiden efter förlossning, när bebisen väl är här. Som förstagångsföderska har jag ändå ingen aning om vad jag kan förvänta mig av själva förlossningen... Ju närmare bf jag kommer dock desto nervösare börjar man bli för just förlossningen, hur ont kommer det göra lixom?? Mest är jag nog rädd för att spricka, det är ju tydligen inte helt ovanligt att man gör det lixom... Och sen är jag rädd för att det ska vara ngt fel på bebisen, t o m haft såna mardrömmar... Men men, vad ska man göra. Får försöka ställa in mig mentalt på att det kommer att gå bra, hoppas det är bra personal som jobbar på det sjukhus jag valt att föda på...

Jag var mycket mer rädd inför min andra förlossning. Mina båda förlossningar var totalt olika men ändå lika i att båda blev akuta. Födde min dotter med akut kejsarsnitt för snart 13 år sen, ingen hade upptäckt att hon låg i säte och jag hade för trångt bäcken för att föda henne så. Tyvärr så tog inte ryggmärgsbedövningen på mej så jag fick sövas och träffade alltså henne när hon var några timmar gammal. Att jag bara var 23 år gjorde nog sitt också.

Februari i år, 2 veckor innan min dotters 12-års dags så föds hennes oplanerade lillebror. Han kom som en chock, upptäckte att jag var gravid och då redan i femte månaden. Hela graviditeten gick smidigt och bra (med dottern hade jag en grym foglossning). In på BB med värkar som inte var tillräckligt starka (jag dog en smula när dom sa så, vem vill åka hem igen utan bebis?). Men tydligen hade jag fått havandeskapsförgiftning och mitt blodtryck var uppe i 170. Så jag blev inlagd och blodtryck togs ofta ofta ofta. Dom var väldigt oroliga för William i magen, jag hade för lite fostervatten och han hade gått ner i vikt. Och så var dom oroliga för mej förstås, jag fick knappt lämna sängen. Jag kan inte relatera smärtmässigt till min dotters kejsarsnitt, men jag visste inte var jag skulle ta vägen när jag blev igångsatt med William. Tydligen får man riktiga pinvärkar. 8 timmar tog förlossningen från att jag blev igångsatt tills han var ute. Jag hade en bild om hur bra bedövning jag skulle få osv, men allting gick så fort så allt jag hann med var lustgas. Och Gud vet vad jag skulle gjort utan den? Ut kom en liten parvel på 2926 gram. Och kvar låg vi på BB en vecka med gulsot och högt blodtryck. Då bönade och bad jag om att få åka hem. Mot deras vilja.

Stort lycka till när det väl är dags!!

Förstår att du e lite orolig. Själv hade jag trott att Sigrids förlossning skulle gå "normald" men den slutade i akutsnitt o total kaos. Jag hade en bild innan att jag skulle få upp henne på mitt bröst o Markus skulle stå brevid o gråta lite lyckotårar men det blev inte så. Blev så ledsen när de helt plötsligt sa att vi måste ha ut bäbisen nu. Men när allt väl sjunkit in o man inser att det inte blev som man ville så finns det en sorg, men glädjen över Sigrid slår allt. Har oxå endel funderingar över framtida förlossningar. Men det jag vet är i alla fall att hur en bäbisen kommer ut så älskar man den ju i alla fall lika mycket. O en akutförlossning e inte så rolig men det funkar ju oxå...
Tror inte att man ska gå o oroa sig för mycket på en massa värsta senarion men det e ju bra att man e medveten om vad som kan hända. Man e i alla fall aldrig berädd när något annat händer aom ligger utanför sina "planer".

Kramar